Jag har knypplat sedan jag var 15-16. Min mamma gick på kurs och jag lärde mig hemmavid. Faktiskt var det så att jag blev hennes lärare till slut. Jag blev lika bra att knyppla bakåt som framåt. Det blev både lakansspetsar och fina små dukar.

I lLinneskåpet finns i säkert förvar, Blåklint och rågax, Lekatten, Johannesbergsspetsen, Natt och dag. Spetsarna har ofta poetiska namn. Sällan eller aldrig får de komma fram i dagsljuset. Lampskärmen ger ett fint ljus i mörka vinterkvällar. En dag för 44 år sedan sedan fick ett telefonsamtal från en god vän och i luren hörde jag ” nu ska jag gifta mig, så nu är det dags för brudkronan”. Ja, jag hade någon gång lovat att göra en brudkrona till henne. Då hade jag inte knypplat på många år. Men när bröllopet gick av stapeln i juni 1979 då bar hon den vita knypplade brudkronan. Sedan har det blivit ett långt uppehåll i knypplingen igen.

Jag läste folklivforskning , idag heter det etnologi, vid Stockholms universitet, då skrev jag en 2-betygs uppsats om knyppling. Jag intervjuade Ruth Johansson, som var uppvuxen i Östergötland på den tid knypplande var en del av försörjningen av familjerna. Det fanns förläggare som försåg familjerna med lingarn till spetsar. Då fick man inte smutsa ned spetsen. Många barn, trångboddhet, sotiga vedspisar….men skulle man få betala så fick det inte finns några fläckar. Blev barnen osams så stökade man till det bland knyppelpinnarna. Det går väl an att reda ut 10 par i Udd och stad, men har du hundra pinnar då är det ett stort jobb.

Nu tyckte jag att det var dags att ta fram knyppeldynan igen. Ska gå på kurs. Har man en gång knypplat så sitter slagen kvar i händerna! Men nu ska det inte bli något finlir med lingarn nr 100 för näsdukar, utan knypplande på fri hand. Ska man göra något nytt så är trevligt att Marie att diskutera med.

Jag hittade en fantastisk webbsida – Knyppeldynan.se Gå in där och njuta av fantastiska arbeten.